torsdag 10 januari 2013

Världen är rätt bra vacker när den är frusen

Ännu en torsdag till ända och jag sitter framför brasan i mitt lilla hus med fötterna nedstuckna i de varmaste av raggsockar och tänker att det där med snö är ganska mysigt ändå. Igår kväll när jag åkte hem domedagsregnade det, ni vet sånt där regn som faller i sidled och som liksom gör en bra mycket blötare än vanligt regn, och jag undrade om det är så här vintern ska bli. Men sen när jag vaknade imorse och huttrande tog mig ur sängen märkte jag att ljuset var vitt och nästan lite krispigt trots att morgonen knappt börjat. Snö. Ett frostigt, tunt vitt lager frost täckte marken i trädgården och små små virvlande flingor dansade runt i den ganska hårda vinden som slog runt huset. På väg mot jobbet insåg jag att världen liksom blir alldeles stilla, vilande och märkligt nog mycket tystare när den ligger under det vita täcket, hur tunt det än må vara. Kort sagt blir världen ganska vacker, tycker jag, när den är frusen.


Vintern får mig alltid att känna det som att tiden står stilla på nåt konstigt sätt. Det känns som det mesta går långsammare; jag tänker, läser och pratar nog till och med långsammare. Jag känner nån form av hatkärlek till vintern. Är det mycket snö gnäller jag att det är svinkallt, försvinner snön för tidigt gnäller jag att det är så trist med vinter utan snö. Helst vill jag spendera den här tiden under ett lager varma filtar, känna hur ansiktet värms av de flammande lågorna bakom kaminens glas och se Harry Potter-filmerna om och om igen. Ikväll är det nästan så. Jag värmer mig i pyjamasbyxor och raggsockor under stickade filtar, dricker oförsvarliga mängder te och i DVD:n väntar osedda avsnitt av Cougar Town. 

Så nu tar vi torsdagskväll. Det blir bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar