tisdag 5 februari 2013

att ha hemmatid

Så är jag tillbaka hemma och jag måste nog erkänna att det känns mer än skönt. För även om jag har älskat den senaste tidens resor till Marrakech och hem till en kalkstensö, där jag blivit fulltankad med inspiration och framtidsvisioner, så är hemma alltid hemma. Och jag är verkligen hemma. Hemma i mitt lilla hus på landet med de vita knutarna där det tyska trädgårdskaoset (mer om detta i ett annat inlägg) vilar under frosten i väntan på en ny vår och en bulldozer, där min bästa investering håller oss brasvarma och där mina barn dansar disko till koreansk pop så att övervåningen gungar. Här finns familjens lagom tjocka grå katt som trots sin tilltagande ålder husets överhuvud och vaktar ägorna mot oinbjudna gäster. Det finns så mycket kärlek till, och i, detta hus att my cup runneth over. Båda mina döttrar är hemma, den lilla efter en av de där långa vistelserna hos sin pappa som den här gången också innefattade en lång resa till Dominikanska republiken. Här är vi så lite kärnfamilj att en kristdemokrat skulle börja gråta vid blotta tanken. Sen skilsmässan har vi ett var-fjärde-vecka-system eftersom den yngstas pappa är sjöman och borta långa perioder. Men även om mammahjärtat blöder av längtan under de långa veckorna och det hela ter sig lite okonventionellt för många så vet jag att hon mår bra av att ha det så här. En vardag hos varje. Det bästa av båda. Det kan väl knappast bli bättre än så då?

bilder 1-3, 5-8 härifrån, foto 4 och 9 by privat/sara ulrika

Även ikväll brinner en varm brasa i husets hjärta och doften av yngsta dotterns nybakade chokladmuffins ligger som en slöja över rummen och det vankas film och en kopp te om jag orkar. Egentligen är jag aptrött efter ytterligare en trist tisdag mitt i livet men när man hör den lilla stolt berätta för sin syster att hon minsann bakat sååå goda muffins och hon sen i nästa stund lägger sitt huvud på min axel och säger -Mamma, visst är jag kramgo idag?, ja då smälter jag och all trötthet är som bortblåst. Så jag struntar nog i film ikväll och går istället upp med henne och passar på medan hon är kramgo att läsa lite tillsammans, för precis som hon sa till mig i bilen igår:

-Shit, va tiden går mamma. Jag är ju typ 20 snart (hon är 11).

Ja då gäller det ju att ta tillvara på tiden. Eller hur?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar