lördag 23 februari 2013

Min pappa och jag

När jag var tonåring hade jag en ganska sval inställning till min pappa. För mig var min mamma allt. Kanske berodde det på att hon var alltid den som var hemma, som ordnade och hade koll på allt som man skulle göra, den person som stod mig närmast. Pappa jobbade mycket, reste mycket och var för mig en person som var ganska anonym på hemmaplan. Jag har inte heller så många minnen av min pappa från när jag var liten. Men några finns och de har etsat sig kvar i mitt innersta och jag minns dem som om det var igår. Som när jag och pappa brukade åka ut till Sigsarve tillsammans med hans bästa vän Bosse och hans son Johan som var precis lika gammal som jag och nästan som en bror till mig. Iallafall var det så jag såg det när jag var liten. Tillsammans med våra pappor pulsade vi i midjehög snö genom skog och mark, så nära klippkanterna vi bara vågade och jag minns fortfarande den hisnande känslan i magen när man tittade ut över ett isigt Östersjön som låg långt där nedanför. I grottor gjorde vi upp eld och grillade korv och Bosse som var världsbäst på att berätta hiskeliga historier skrämde oss med berättelser om rövarband och skepp som förlist utanför kusten. Min pappa hade en grå toppluva som min mamma stickat och hans hand var skrovlig och hans skratt bubbligt och smittande.

1 och 6 härifrån, 2, 3, 4  och 5 foton by sara ulrika.

Med tiden blev min pappa sjuk. Hans hjärta hade fått nog av all den stress det utsatts för och han fick pensionera sig tidigare än tänkt. Och med tiden har hans sjukdom blivit svårare och numera brukar han skoja om att han har klippkort på hematologen där glada tanter och tjejer i vita kläder ropar Hej Lasse! när han kommer i korridoren och ska få nytt blod nästan varje vecka. Och jag har egentligen aldrig förstått hur det där gått till och första gången nånsin jag varit med honom där var när min mamma hastigt blev sjuk och alla vi barn tog oss hem så fort vi kunde och satt i korridorer som var målade disgröna så där som de bara kan vara på sjukhus. Och nästan tjugo år senare förstår jag äntligen mer. 

Min pappa har tillsammans med mina syskon och hela min stora brokiga familj kommit att bli det viktigaste jag har här i livet. Konstigt egentligen att det ska krävas förlusten av nån som varit kittet i den där stora brokiga familjen för att inse just hur viktiga de egentligen är. Och lördagar har nästan blivit den viktigaste dagen i veckan för mig. För då löser min pappa melodikrysset och jag löser det på mitt håll och när klockan slår 11, ja då vet jag att han snart ringer. Och på den finaste gotländskan hör jag i andra änden:

Har du löst krysset idag?

Min pappa och jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar