måndag 18 februari 2013

minnen från en finfin helg

I hela mitt liv har jag till och från fått en hel massa infall  som jag sen agerat på. Och visst, med handen på hjärtat kan jag ärligt erkänna att det inte är alltid som de där idéerna blir de allra klyftigaste man hittat på. Men ibland, om än bara ibland, så blir de där plötsliga infallen, de där när man liksom bara bestämmer sig för att Ja, vi gör det!, just dom som blir de allra bästa och som man minns längst. Ett sånt infall senare packade vi in oss i bilen i fredagseftermiddag och satte av för en dejt med Tutankhamen i Malmö där löften om ett bokat hotellrum med fluffiga kuddar, en storbilds TV att somna framför och en frukost att dö för utgjorde minst halva glädjen.

 Via

Tre och en halv timma senare landade vi i ett mörkt Malmö med en yrvaken 11-åring som hallucinerade om vedugnsbakad pizza och stora glas immig cola. Till mammans förvåning lyckades samma 11-åring sen nästan få i sig halva Vespas meny innan hon var nöjd. Efter urgoda vitlöksbröd, sallad och en underbar pizza med prosciutto, ruccola och seggod ost drog vi oss fredagströtta tillbaka till hotellet. Där bäddade vi ner en fortfarande trött dotter och kröp sen ihop, tätt intill bland fluffiga kuddar framför en halvbra film med Anthony Hopkins som hustrumördare. Fem minuter senare sov jag.

Utställningen om Tutankhamen i Malmö. foto by sara ulrika.

Och vad ska man säga. Frukosten var gudomlig och vi hade nog kunnat sitta där i en halv evighet. Men nu väntade Tutankhamen på oss och det bar iväg. F.a.n.t.a.s.t.i.s.k utställning! Även om det bara är repliker av den äkta varan så spelade det ingen som helst roll. Både dottern och vi gick runt och blev bländade i minst två timmar av all guldglans och häftiga prylar och inte ens jag som är arkeolog och hyfsat intresserad av egyptologi hade kunnat föreställa mig hur mycket det egentligen var som Carter hittade den där dagen. Galet! 

foto by sara ulrika och via
Och efter de där timmarna med Tutankhamen hade vi ett löfte till en Hollister-tokig dotter att infria så det fick bli ett besök på Emporia som avrundning innan hemfärd igen. Och visst är det nästan lite för mycket ändå? Bara Hollister är ju helgalet med sin extremt dämpade belysning, personal som bräker Hey, what´s up? på bredaste sydstatsamerikanska när man visar sin nuna innanför dörren (dock fanns inga unga spänniga män i bar överkropp den här gången vilket ju både kan ses som bra och dåligt). Men dottern var urnöjd och det var ju ändå det viktigaste. Efter en pit-stop på Espresso House, där våra lördags- och shoppingcentra-trötta huvuden tankades med kaffe och sjuka mängder chokladkaka, åkte vi hemåt och landade i hemmets vrå med ett glas rött framför Mello som var mer än lovligt dåligt. Som vanligt. Och strax efter halv elva var det hela förbi och över. Bokstavligt talat. Och man kan väl inte mer än konstatera att man liksom inte är tjugo längre även om man för det mesta inte känner sig mer än 26.

Söndagen blev lugn som sig bör. Några fina vänner kom över på middag som bestod av spenatcannelloni med chèvre och ricotta och en underbar chocolate chip sea salt brownie till efterrätt. Och efter många skratt och prat om allt mellan himmel och jord var kvällen halvsen och vännerna åkte hem. Jag och dottern mosade ihop oss i soffan under stora filtar och avslutade söndagen med att se en av Disneys bästa filmer: Prinsessan och grodan. Inte långt därefter somnade både jag och hon. Nöjda. Mätta. Glada. Trötta. Och oerhört tacksamma för en helt sanslöst fin helg tillsammans med varandra och med människor som har de varmaste av hjärtan och som man bara är så där galet glad för att de finns i ens liv. 

Tacksam alltså. Ett  litet ord som mer än nåt annat sammanfattar en hel helg.

♥ ♥ ♥

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar