söndag 7 april 2013

att vara 14 och möta Paris för första gången

Så blev det söndag med våryra och aprilskämtsväder. Här hemma tapetlimsdoften tät och blandas till nån oerhört skumt tillsammans med dofterna från köttgrytan som stått på spisen vad som känns som halva eftermiddagen. Nåt av det finaste jag vet är att ha tid att laga mat som kräver lite mer än den där vanliga vardagsmaten som liksom känns som om den gått i loop för att man inte har fantasi att variera den mer när dagarna är stressiga och måstena är många. 


Nu när solen äntligen kommit fram (gårdagen var helt underbar) och man riktigt känner hur våren kämpar för att bryta ut på riktigt så gör min Paris-längtan mig alldeles knäsvag och lite extra fladdrig. Jag var bara 14 år när jag mötte Paris för första gången. 14 och tonårsvemodig i hängselbyxor från Lee och Crocker-jacka som jag sparat ihop till alldeles själv och köpt på JC i Visby. Jag och min kompis Maria hade tjatat ihjäl våra föräldrar om att få åka till England på språkresa och lyckats. Buss skulle transportera oss dit och resan skulle inledas med ett tvådagarsstopp i Paris på vägen dit. Av våra två dagar i Paris minns jag några speciella saker särskilt: andra våningen i Eiffeltornet och den svindlande känslan i magen när jag stod där och blickade ut över staden, våningssängarna på vårt hostel som hade rödmålade järnrör som gavlar, doften av nybakade baguetter när vi passerade bageriet på gatan där vi bodde, damen med den ljuslila hatten med flor som hade en liten pudel i famnen och såg fasligt parisisk ut och Louvren. Lovren med de fantastiska glaspyramiderna och alla de oerhört vackra målningarna. Målningar av Delacroix, da Vinci och alla de underbara skulpturerna. Allt detta som fick mig att, nästan 15 år senare, att välja en ny väg i livet och börja läsa konsthistoria. Nåt som jag hade drömt om allt sen den där soliga dagen i Paris.

Men det är en helt annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar