tisdag 23 april 2013

när jag var sjutton år förlorade jag mitt hjärta

En gång skrev en lista om nio saker jag tänkte på just den onsdagskvällen. Minns ni det där jag skrev om handskrivna brev och om kärlek som dog och jag med den?

Kärleken hette Chris och jag mötte honom i ett amerikanskt klassrum. Med handen på mitt bankande ungdomshjärta svamlade jag mig igenom "the pledge of allegiance" och kunde knappt ta blicken från den kortklippte killen i bänken framför mig. Han var sval, doftade saltvatten och hade nästan alltid blå tröjor på sig. Hans händer var mjuka och han skrev med den vackraste handstil jag nånsin sett en kille göra. Vi gick i samma klassrum i nästan tre månader och jag var övertygad om att han aldrig ens la märke till mig. Men en eftermiddag stod han där, utanför vårt hus på 16 Davis Street. Solen sken och jag minns att jag önskade att tiden skulle stanna. Men det gjorde den inte. Istället åkte vi i hans gula vw-bubbla till parken vid Bowdoin college där hans kompis väntade. Och medan jag såg honom lämna oss där, hur hans siluett blev mindre och svagare för varje steg, förklarade hans kompis att han var förälskad i mig. Varje ord lät som krossat glas och mitt bedrövade hjärta höll på att slå hål i bröstet på mig. Jag mumlade fram att det var fel, att jag var kär i någon annan, att jag var ledsen. Så ledsen. På hemvägen lät jag tårarna komma, släpade fötterna efter mig och undrade hur allt kunde bli så fel.


Efter det kunde jag inte tänka på nåt annat än C. Min bästa vän B bönade och bad mig att göra slut på eländet för allas bästa) och bara säga som det var till honom. Att jag var kär i honom. Men jag vågade inte. Veckorna gick och det blev höst på riktigt. Höstlöven gulnade i parken och jag gick i gummistövlar och det kändes som det regnade hela månaden. I november lät jag mig bjudas ut av en kille på det gym där vi tränade. En biffig kille med blont hår och bred dialekt som hävdade att han hade svenskt påbrå och prisvinnande humor. Vi gick på bio och han försökte hålla min hand. Hans skratt lät konstgjort och jag fick panik och var tvungen att fly genom att klättra ut genom toalettfönstret mitt under filmen. Jag fick en reva i min kjol och tappade mitt tuggummi. Utanför bion stod C. Han körde mig hem, skrattade sitt mjuka skratt åt min flykt och sa att jag nog borde ringa och be om ursäkt dagen efter. Jag nickade med nedslagen blick och tänkte svarta tankar men innan jag gick ur bilen på 16 Davis Street tog han min hand i sin. Vi borde prata. Imorgon. Jag stod kvar på gatan en lång stund efter han åkt, berusad av allt som hänt och sov inte en blund på hela natten. Kvällen efter sågs vi på femte våningen på Hawthorne-Longfellow biblioteket och där, bland hyllmeter med kärleksdikter och svårmodig poesi, kysste han mig. Efter det var vi oskiljaktiga.

Knappt arton månader senare tog kärleken slut. Kvar av vår lånade tonårstid finns nu bara minnen kvar. Vackra minnen av saltdoftande hår, kärleksdikter lästa i mörkret på ett collegebibliotek och ett trettiotal handskrivna brev om längtan och om att älska någon på distans. Och jag skulle inte vilja vara utan något av det. Inte för en enda dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar