söndag 26 maj 2013

att ha haft helg med uppstoppade krokodiler, Linda Bengtzing, rosé och några av de finaste kvinnorna i hela världen

Helgen är snart över och jag har tankat kärlek, energi och skrattat så att kinderna kommer att värka ända till nästa månad. Jag har haft en världshelg med några underbara vänner som jag tidigare har berättat om här. I fredags anlände nämligen Yamina, Tessan, Linn och Sara till Visby och vi fick möjlighet att träffas och bara umgås och skratta ihop en hel helg. Fast att det gått nästan tolv år sen vi träffades för första gången och det numera går tid mellan träffarna är det helt galet kul när vi ses och det känns som om det bara gått en dag eller en vecka sen sist. De här tjejerna (och de andra tre som tyvärr saknades den här helgen: Angie, Katja och Therese) är en del av min ryggrad, vänskapen en del av det som format mig och nåt som jag vet att jag skulle vara så mycket fattigare utan. 

Vid såna här tillfällen borde man ta sjukligt mycket bilder men jag ägnade mig tydligen åt att umgås så några ofattbara mängder bilder blev det tyvärr inte. Men några finns och de kommer här.

Fredagen inleddes med en paj och några glas svalt rosévin i min pappas hus i Tofta som vi lånat över helgen. Efter en fördelning av rummen ångrade sig Tessan bittert när hon vänligen blev upplyst om att det minsann fanns en uppstoppad fågel i friggeboden där hon valt att sova. Viss panik utbröt och efter en mängd hysteriska skratt kunde vi konstatera att uppstoppade fåglar är bland det värsta Tessan vet, näst efter alla slags krokodiler (främst uppstoppade) och döda grodor. Rummen byttes, rosé dracks och flera skratt senare var fredagen över.

Lördagen började fint med att Yamina sa åt morgonpigga mig att gå och lägga mig igen när klockan var alldeles på tok för tidigt för att stiga upp. Good call, sa jag och gjorde som jag blev tillsagd. Efter ett par timmar till i sängen åts det frukost och strax efter ett packade vi in oss i min lilla bil och drog till stan. Där provianterades det lite nytt rosévin och en bubblig champagne att skölja ner årets första jordgubbar med. En kort promenad i stan senare hamnade vi på café där chevrémackorna var gudomliga och latten superstark. Och eftersom vi alla är mammor fanns det vissa uppdrag som var tvunget att klaras av och vi svängde inom Pippis hus för att fota och skicka bilder till barn som mer än längtar efter sommarens besök på dito anläggning. Väl tillbaka på landet kände vi sanden mellan tårna längs stranden och sen var det visst kväller igen.

Champagne och jordgubbar inledde som sagt kvällens middag vilken bestod av hemmagrillad kyckling och Linns fantastiska, och vitlöksstinna, tsatsiki. Linn är gift med en Hakan och behärskar det där med fantastisk matlagning i form av blandade orientaliska delikatesser vilket fått våra smaklökar att dansa magdans vid flera tillfällen. Efter prat i mun på varann och skrattande så att vi fick ont i magen drog musikfestivalen igång och vardagsrumsgolvet förvandlades till ett bättre dansgolv. När Linda Bengtzing och Markoolio spelats av Linn för trettioelfte gången, och jag och Tessan vid minst lika många tillfällen fällt kommentaren Hur var det, var den här med i melodifestivalen nån gång eller?! var klockan tre på natten, rosévinet slut och vi dansade i säng.

Och så blev det söndag. Och inte avslutar man en världshelg bättre än genom att åka in till stan och sätta sig på helt underbara Creperiet och njuta kyckling- och pestogaletter tills det är dags för ens vänner att lämna en? Så nu är jag trött och galettestinn, men ofantligt glad och rik på vänskapsglädje. Jag är evigt tacksam för att de här vackra, starka, vänliga kvinnorna kommit in i mitt liv, att vi får ha såna här helger tillsammans, och att vi lyckats att behålla den vänskap som vi grundlade medan vi väntade våra julibarn i Stockholm för nästan tolv år sen.

Och visst är det väl sånt här som ger en verklig livsglädje? De bubblande skratten sätter sig i själen och ger ett lugn och en trygghet som jag tror varje människa behöver. Att få spendera tid med de som är viktiga, de som verkligen betyder nåt i ens liv. Det. Det är banne mig det finaste jag vet.

alla foton by sara ulrika

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar