onsdag 8 maj 2013

Jag tror att upprätthållandet kan ta död på vad som helst

Jag läser Mia Skäringers krönika på Expressen. Jag brukar inte läsa Expressen. Inte Aftonbladet heller för den delen. Kanske mest för att jag allt som oftast tycker att det står en jefla massa skit i tidningarna; artiklar som gottar sig i familjers, kända och okända personers elände och titt som tätt orkestrerar löpsedlar som får en att tappa hakan. Allt för att sälja lite fler lösnummer. Men Skäringers krönika får mig att läsa. Kanske just för att det tycks vara det enda vettiga som publicerats på länge.


Jag ler litegrann, så mycket jag har belägg för och det får räcka. Jag är ingen gulletussa. Snarare ganska spyfärdig på bilden av kändismorsan med tusen järn i elden: amma-knulla-baka-träna-separera-festa-shoppa-turnera samtidigt. Och allt med detta stora hysteriska leendet på läpparna.

Jag har inte så mycket emot att människor försöker visa upp en så där souperpretto och lycklig bild av sig själva i alla möjliga medier. På nåt sätt så vet jag att den där välputsade, ständigt leende fasaden knappast är nåt som håller i all evighet. Alla människor känner sig ledsna, förbannade, uppgivna, otillräckliga och rädda för att inte duga.  Skillnaden är väl bara att vissa jobbar mer på att upprätthålla det där skenet av att alltid vara så förbannat lycklig bättre än andra. Mia Skäringer skriver vidare:

Jag tror att upprätthållandet kan ta död på vad som helst. Människor, relationer och livslust. Att överputsade fasader kan vara livsfarliga. Vi är så ovana, så svältfödda på oförställdhet och verklighet i det som visas upp i medierna - och i det vi visar upp inför varandra.


Och jag tänker att hon har så jäkla rätt. Själv har jag nog jobbat på min fasad i snart 25 år. Inte för att visa att jag är så jefla lycklig jämt utan snarare för att visa att jag duger. När jag var femton handlade det om att visa att jag var smal nog. Idag handlar det om att visa att trots att jag är en frånskild, ensamstående mamma visst klarar av att äga ett hus alldeles själv, ha en "karriär" eller iallafall ett jobb där jag känner att jag blir inspirerad och utvecklas och samtidigt ha en fin relation med mina barn och den jag älskar. Men visst är det som Skäringer skriver. Idag ska vi helst leva ett liv där vi hinner göra karriär, natta barn, träna minst fem gånger i veckan och helst ha minst ett stort träningsmål om året typ Ironman, köra barnen till träningar, laga trerätters, baka bullar, ha en prunkande trädgård, ha ett grymt socialt liv, resa, ha minst fem veckors semester, ha ett städat hem som gärna varit med i nån inredningstidning samtidigt som vi ska hinna åka på tjejweekends, ha ett fantastiskt sexliv med vår partner och hålla en uppdaterad garderob som matchar våra välsvarvade kroppar och liv.

Förra året var det mycket som brast i mitt liv. Resultatet av det var att jag började tänka på vad jag egentligen tycker är viktigt för mig. Och jag kom fram till att jag måste sänka ambitionsnivån och sluta bry mig så förbannat om vad alla andra gör med sina liv och vad jag tror att de tycker om mig. För mig är det viktigt hur jag och min familj mår. Att vara här och nu. Att jag kan le det där leendet utan att känna att det är tillgjort eller påklistrat. Skit värt om jag inte hinner allt jag "borde" eller visar en sida av mig själv som nån inte tycker är bra eller sofistikerat.

Jag är mig själv och gör så gott jag kan. Och det är fanimig good enough.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar