söndag 28 juli 2013

att ha landat hemma efter en vecka i Paradiset

Vi är hemma i det lilla röda huset på landet igen. Jag har tvättat vad som känns som tjugosjutusen maskiner tvätt med saltstänkta semesterkläder och så smått börjat fatta att vi inte är i sangria-land längre. Att ha fått den där veckan och sen fyra dagar ledigt till efter det känns som den finaste present jag fått nånsin i livet och jag tänker mig att det är just DET jag ska bära med mig när jag inställer mig för tjänstgöring igen på tisdag 08.00.


Mallorca var magiskt. Helt fantastiskt vackert och precis vad jag och mannen hade hoppats på. Jag har tagit så mycket bilder att jag förmodligen skulle kunna tjata sönder bloggen med inlägg om vår resa så det tänker jag inte göra. Men lite grann kommer det såklart att bli. 


Första morgonen vaknade vi i Palma med utsikt över tegeltaken och vinden var redan varm och fuktig. En frukost bestående av café con leche och tostados senare promenerade vi igenom parken upp till katedralen och njöt av ljudet från vattnet i fontänerna och från en stad som sakta vaknade till liv.


Precis som de flesta katedraler så var Palmas väldigt pampig med oerhört vackra målade fönster som inte alls gör sig så vackra på bild som i verkligheten. Katedraler är förresten fantastiskt bra besöksmål när det är typ 35 grader i skuggan. De erbjuder inte bara en stunds stillhet och eftertanke, de ger ju dessutom en otrolig svalka som man liksom inte hittar på så många ställen i en julivarm storstad. Bra tips, med andra ord! Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag blir alltid blixtreligiös när jag besöker katedraler. I verkligheten är jag mindre religiös, eller jag vill nog tro det iallafall, även om jag sen fjortonårsåldern samlar på rosenkransar, har mina favorithelgon, blir tårögd av sakral medeltidsmusik och funderar seriöst minst en gång om året på att köpa en kalender med påven. Men än så länge sträcker sig det dit men inte längre.


Sen gick vi vidare på vår upptäcktsfärd genom stans alla små gränder och då och då pausade vi på nån uteservering och tog något kallt att dricka och åt några oliver. Precis som i så många andra medelhavsstäder så fanns det i Palma gränder som fick mig att tappa andan och nästan klappa i händer av förtjusning och utbrista i blandade ooh och aaah och woooowww! Och minst en gång i varje gränd kände jag att jag baske mig bor i fel del av världen.


Sen hittade jag en supertjusig skulptur som jag ville ta med hem men insåg att de 20 kilo man får ha med sig i det incheckade bagaget på Ryan air inte skulle räcka. Så ett foto fick duga.


Och efter så många intryck och dräpande värme vaggade vi hem till hotellet igen, drack en kall öl och slappade lite innan det var dags att ge sig ut på jakt efter en bra restaurang där vi kunde äta en god middag. Mannen som älskar spansk mat och kulinariska upplevelser var pepp och förväntningarna var minst sagt höga. Som tur är hade vi rekat lite i förväg och hittat en liten pärla gömd bakom kommersen vid ett litet torg.


Ett fantastiskt litet ställe med enkla bord och stolar, vinfat som kantade själva serveringen och väggarna fyllda av tjurfäktningsaffischer från 60-talet. Och precis som man hoppas på så var maten så där genuin och välgjord och personalen, mestadels män och kvinnor nånstans i den övre femtioårsåldern, såna som på riktigt verkar älska det dom gör och gör det med stil och med ett stort leende nära till hands.


Och efter en middag bestående av cava och pimientos padron till förrätt, grillat lamm (mannen åt en halv grillad kanin!) med goda tillbehör och en crema catalana som vi delade på så var vi galet mätta och strosade hem i sakta mak genom natten till hotellet igen.

Nästa gång jag skriver blir det nog lite om gamla tåg, min topless-fobi, en cykeltur i 37 gradig värme och lite till om god mat. Nu ska jag dricka kaffe och krama min dotter som tycker att vädret är aptrist och vill spela spel. Låter som en lämplig eftermiddagssyssla en söndag, eller hur?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar