torsdag 24 oktober 2013

Att ta den om kärleken till biblioteken


Häromdagen när jag gick runt i Lund för att sätta upp affischer om vår kommande höstlovsvisning för barn på grävningen där jag jobbar, tog jag en runda inom Stadsbiblioteket. Det första som mötte mig var en välsminkad (obs. ej översminkad!) kvinna med vit, ganska chic page, bakom disken i receptionen som leende undrade om hon kunde hjälpa mig. När jag sa mitt ärende log hon stort och sa Javisst ska vi hjälpa dig att sätta upp affischen här hos oss! Och när jag sen hade tackat och var på väg att gå stannade hon mig och sa "Jag kan se till så att de skickas med internposten till alla våra stadsdelsbibliotek också! Det är tio stycken!". Gissa om jag blev glad?


Och när jag gick där sen bland hyllorna så slog det mig att jag har nog egentligen alltid älskat biblioteket. Ända sen den där gången när man förväntansfull ettagluttare fick gå med klassen till bibblan och höra på bibliotekarierna Towan och Maria komma rullande med den där vagnen full av böcker som de sen läste ett stycke högt ur innan vi fick välja. När man sen kom i mellanstadiet. Ja, då var det rena himmelriket att vara på bibblan.


Jag minns att jag drömde om att jobba på biblioteket, att få vara den som kunde allt om var alla böckerna stod och var man kunde hitta informationen i de enorma rader kartotek som stod fulla av blekgula lappar med skrivmaskinstext på. Och för att inte tala om att få vara den som fick sitta vid apparaten som fotade av korten som satt längst bak i boken, ni minns de där som bibliotekarien tog ut och skrev datum och sin signatur på?


Men det bästa var nog ändå när man kunde smyga ner på de längre rasterna, eller efter skolan, och be att få lyssna på en LP-skiva. Inte musik främst, även om det hände med, men en inläst saga/berättelse. Vi lyssnade om och om igen på Mio min Mio och Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper. Till den sistnämnda kunde min kompis nästan alla repliker och vi satt i varsin hörna av de rundade sofforna med de enorma hörlurarna i svart skinn på huvudena och sjöng med i Yllet så att tiden stannade. Och på söndagarna visade de ibland matiné filmer i bibliotekets hörsal där min klass också en gång satte upp den bejublade föreställningen Folk och rövare i Kamomilla stad.

Jag har försökt överföra den här kärleken som jag till biblioteken på mina barn. Och även om det idag är ett enormt mycket mer digitaliserat bibliotek som möter oss så finns känslan ändå kvar. Den där gnuttan magi som på nåt sätt börjar bli så fasligt sällsynt för våra barn att uppleva. Böckerna innehåller hela världar av äventyr och ger en plats där man kan förlora sig själv för en stund.

Det är ohyggligt mycket värt, tycker iallafall jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar