torsdag 12 december 2013

jag är ju bara en vanlig dödlig, precis som du



Torsdag före lucia och jag ser himlen skimra i rosa över taket på domkyrkan här i stan. Jag surfar runt efter böcker som kan vägleda mig till något som ger mening men jag hittar bara mer som får mitt hjärta att bulta hårdare i bröstet. Det är påtagligt nu. Att den här stressen som river mitt inre itu snart måste få ett slut.

 

I hela mitt liv har jag aldrig känt en sån längtan efter vila, de karga gråa klipporna som utger kusten där jag klättrade som barn och den stillhet som ett vintergrönt hav kan ge. När det är som stressigast, ja då längtar jag hem. Mer än nånsin.


Det är så lätt att tänka att det blir bättre sen. Men när är sen? Man skjuter det där sen framför sig som en tung skottkärra med sten och runt omkring en snurrar världen allt snabbare och det som är viktigt bleknar och trycks undan av strunt man inbillar sig att man måste.


Det enda man egentligen måste är att välja. Välja hur man vill ha det. 


Och jag har insett att jag väljer nåt annat än det här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar