tisdag 7 januari 2014

en fjäril flyttade ut och kvar sitter jag bland damm och knycklade papper



Tomt. Övervåningen gapar av tomhet efter att den äldsta fjärilen i familjen flugit ut. I lördags gick flyttlasset och lämnade mig kvar på ett vitmålat trägolv bland dammtussar och knycklade papper. Och även om jag vet att det är det bästa som hänt henne, en otrolig stor sak - kanske en av de största i livet - så är saknaden redan stor. Hon har inte flyttat särskilt långt. Och hon kommer att komma hem då och då. Som igår för att äta middag med sin familj. Och för att plocka med några kvarlämnade saker. Det är då det känns mest egentligen.

När hon går igen.

Hem till sitt.

Jag önskar min älskade, äldsta fjäril all lycka som finns i den nya lägenheten och använder saknaden till att baka kakor som jag vet att hon gillar. Kanske som en muta för att få höra att hon vill komma. Löjligt, jag vet. Men är det något som får ett mammahjärta att skälva i dess grundvalar så är det hotet om en förlust. Oavsett hur verklig den är. Och jag föredrar att ha det så.

För jag tror att det är då. När jag är rädd att förlora men ändå vill släppa taget, låta linan löpa och låta henne testa hur mycket hennes unga vingar bär. 

Det är kanske då jag är som bäst.

♥♥♥

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar