torsdag 27 februari 2014

på Jills verandra reflekterar jag över mitt livs futtighet

Det är onsdagskväll och jag sitter på Jills veranda i Nashville. Gäst hos Jill är egentligen inte jag och svenska folket, utan Kristian Gidlund. Ingen har missat det öde som drabbade Kristian och ingen som var gäst hos Jill på hennes veranda igår kan ha undgått att ställa sig ödmjuk inför en sån person som han var. Jag kände inte Kristian. Jag har knappt läst hans texter eller hört musiken han trummade tillsammans med Sugarplum Fairy. Men jag är människa och även om programmet spelades in för nästan ett år sedan, då Kristian fortfarande levde, och även om alla de där känslorna som utspelade sig numera bara finns bevarade i ett inspelat tv-program så gick alla hans ord rakt igenom mig och drabbade mig med sån kraft att jag nästan tappade andan.

Jag är en människa som gör vad jag kan för att leva ett bra liv. Och med ett bra liv menar jag inte att jag skaffat mig alla de saker som människor numera förknippar med ett bra liv. Jag försöker vara en bra mamma till mina barn, en kärleksfull partner till min man och en god vän, dotter, syster och allt det där till mina närmaste. Jag har inte drabbats av någon svår sjukdom, jag saknar inte tak över huvudet och jag har mat att äta. Jag har gått igenom en hel del svårigheter i mitt liv; varit sjuk och nedbruten, förlorat några som jag älskat mest alldeles för tidigt. Men jag har tagit mig upp. Och jag har aldrig egentligen saknat något eller drabbats av något som jag inte tagit mig ur, hur omöjligt det än verkat när jag stått mitt uppe i det. Och ändå, där på Jills veranda, kan jag inte annat än att drabbas av mitt egna livs futtighet.

Cancer drabbar hårt och skoningslöst. Ibland skördar den liv som om de vore obetydliga och ibland skonar den på ett sätt man trodde var omöjligt. Min pappa har levt i nio år med en sorts cancer som enligt prognosen ger högst fem. Kristian fick knappt två och dog 29 år gammal.

Bilden på Sandra är egenhändigt knyckt på facebook. But its for a good cause.

Min gamla fotbollskompis Sandra är den största kämpe jag någonsin känt. Hennes pappa och syster har cancern redan tagit och skoningslös som sjukdomen är gav den sig även efter Sandra. Hon är lika gammal som jag, mor till två fina döttrar, och kämpar varje dag för att vinna mot den cancer som skövlar hennes kropp. Med 40 (!) cellgiftsbehandlingar och flera svåra operationer i bagaget har hon för länge länge sen slagit oss alla med häpnad.

I sitt liv kanske man inte kan göra mycket för att förändra världen eller villkoren för dem som lever i den. Men man kan kanske göra lite. Om inte för att berika nån annans liv.

Därför lottar jag ut det här jättefina armbandet från Buy Hope - den webbutik med hemgjorda smycken som Sandras fantastiska dotter Nathalie har skapat för att stötta sin mamma i kampen mot obotlig cancer!

Hur gör man då för att vinna?

1. Lämna en kommentar här där du beskriver vem du tycker ska få det fina smycket och varför. OBS. Du kan inte lämna anonyma meddelanden för då vet jag inte vem jag ska kontakta om ni vinner.
2. Gå in och gilla Buy Hope på facebook här och dela länken bland dina vänner: https://www.facebook.com/buyhopesmycken

Tävlingen avslutas den 7 mars!

Genom att tävla om armbandet hjälper du till att stötta Sandras kamp mot cancern. 

Tillsammans kan vi göra skillnad!


1 kommentar:

  1. Jag tycker du ska få det själv Ulrika, för engegemang och omtanke. Så det så:)

    SvaraRadera