torsdag 20 mars 2014

hur man förlikar sig med en galopperande 40-års kris

Igår var en sån där dag på jobbet när man egentligen inte borde ha gått dit överhuvudtaget. Handlingsförlamad satt jag mest och stirrade på skärmen. Det mest briljanta jag hann tänka innan jag fick nog av mig själv och gick hem var att så här vill jag inte alls ha det. Inte längre. Inte mer.


Ibland undrar jag om jag är mitt uppe i en galopperande 40-årskris utan att riktigt veta om det själv. Just nu står jag mitt emellan vad jag tycker är två olika yrkesvägar och jag känner mig mer vilse än Dorothy gjorde i Oz. Och det värsta är att jag inte ens har en hund att säga "Toto, we are not in Kansas anymore" till. Jag känner inte ens att något av valen känns mer självklart än det andra. Och jag vet inte ens om jag har något val att göra. Jag kan därför meddela att min 40-årskris infunnit sig och verkar bestå mer i att jag inte riktigt vet om jag vill hålla på med det jag gör i, säg, minst 20 år till. Det hade på nåt sätt ändå varit roligare att säga att den handlade om att jag förälskat mig i en svårmodig, rödvinspimplande 20-åring med konstnärsambitioner...men nä.


Så jag dricker kallt kaffe. Och funderar på om ett jobb som copywriter i Barcelona vore nåt för mig. Eller kanske kassan på ICA är ett bättre val? Eller så kanske jag ska göra slag i sak och öppna den där bokhandeln i Paris? Pinsamt nog så vågar jag inte säga att det skulle göra saken bättre. I en rastlös själ som min så skulle det ändå födas en frustration efter fem år som viskar till mig att det är dags för nånting nytt.

Det där livet alltså. 
Inte alls så där enkelt som folk vill låta påskina.

Tips mottages tacksamt.



Ps. Ni vet den där tävlingen jag utlyste för att stötta Sandra. Den gick åt helvete. Ingen ville tävla och efter typ två uppmaningar om att behålla armbandet själv så gör jag just det. Men stödja henne ändå tycker jag ni ska göra! Oavsett om ni skiter i att tävla på den här bloggen eller inte. Gilla Buy Hope och beställ nåt: www.buyhope.se..

2 kommentarer:

  1. Inga tips, men en reflektion om att en sak nog är alldeles för lite för rastlösa själar.
    Man kanske ska omfamna sökandet istället:)

    SvaraRadera
  2. Börjar tro att du har helt rätt Anna-Karin :)

    SvaraRadera