tisdag 3 juni 2014

när jag trodde vår blev sommar kom hösten på besök

Jag sitter hemma. Jag jobbar inte. Anledning: ett hjärta som rusar och trycker runt blodet i kroppen med sån kraft att jag tror att blodådrorna ska sprängas. Plus monumental känsla av att vara misslyckad. En superkombo om ni frågar mig.

Jag har varit hemma i fyra arbetsdagar och ett par timmar nu. Känslorna är definitivt blandade. Medan jag är ute och går längs havet eller sitter i fåtöljen och blickar ut över livet som pågår utanför mitt fönster känns allt okej. Sen ringer telefonen eller jag läser ett mail och då uppför sig hjärtat som en bongotrumma i bröstet igen och jag brottas i timmar med herr Ågren för att jag känner mig så himla svag och misslyckad. Trots att typ 1/5 del av jordens befolkning lider av utmattningsproblem och betydligt värre jobb- och relaterade problem än så. Jag är således inte unik. Jag är fan inte ett dugg unik.

Idag är det höst ute. Jag har inte skrivit nåt på en evighet och jag kan inte göra annat än hävda att det beror på att jag inte riktigt varit mig själv på ett tag. Jag älskar att skriva. Men på senare tid har orden försvunnit och fastnat i allt annat brus som tycks ha tagit över. Så jag avskärmar mig från sånt som brusar. Som sociala medier, instagram och min egen blogg. Det som pågår där är för mig bara oavbrutet brus just nu. Och det får hjärtat nästan att stanna.

Jag antar att sånt här kommer att ta tid. Folk säger åt mig att vila. Min chef har beordrat mig att hålla mig borta från allt vad jobb heter och jag är redan så rastlös att jag skapat en lista med sjuhundra grejer jag skulle kunna ta tag i nu när jag ändå bara går hemma och "vilar" mig. Men det ska jag inte. Eller jag borde inte iallafall. En läkare ska tydligen ta en titt på mitt hjärta och mig på torsdag. Egentligen skulle han ha gjort det redan igår men ödets ironi, han själv blev sjuk. Och med vår eminenta sjukvård så fick jag en ny "akuttid" på torsdag. Även om det känns förjävligt att en akuttid innebär fyra dagars lång väntan så kan det på nåt sätt vara bra med ett par dagars respit för jag har ingen aning om vad jag ska säga till farbror doktorn. Jag har dock några bubblare på listan:

- Hej, jag har ett hjärta som inte uppför sig?
- Hej, jag jobbat för mycket?
(Fast det har jag ju egentligen inte, iallafall inte rent tidsmässigt)
- Hej, jag är en jobbknarkare. Finns det en niostegsplan för mig?

Ja, herregud hur gör man sånt här? Hur ska jag kunna formulera mig för nån läkare när jag knappt vill berätta för nån att jag hamnat i det här? Ja, ja jag VET att det är mänskligt, man är bara människa! Men det känns så vansinnigt skitjobbigt att erkänna för mig själv och sen därefter berätta för andra att jag inte o-r-k-a-d-e! Jag har bara sagt det till jobbet och några få i min närhet. Ingen i min familj. Kanske är det lättare att säga det genom den här bloggen där jag slipper möta folks ansikten eller se deras reaktioner när jag försöker klämma ur mig vad problemet är. Fast egentligen vet jag att det inte är dom som är problemet utan jag själv. Hur jag ser på mig själv och det här.

Så nu vet ni.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar