lördag 17 januari 2015

i min bokhylla #9

http://www.adlibris.com/se/bok/egenmaktigt-forfarande-en-roman-om-karlek-9789127138537 

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Ja, så är det. Jag var tvungen att pausa läsningen av Steglitsan för att den kräver en koncentration jag inte har tillgänglig just nu. Istället petar jag emellan några böcker som jag varit sugen på en lång tid. Som den här.

Boken handlar om: Ester Nilsson som i inledningen lever i ett samboförhållande, skriver poesi och essäer. Till en början verkar Ester vara en tjej med fötterna förankrade på ett någorlunda fast sätt i marken. Hon vet vem hon är, hon vet vad hon kan och tycks i iallafall ha något sånär hum om vad hon vill och var hon är på väg. Sen ombeds hon hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Varför just Ester får frågan lämnas öppet i boken men hon antar uppdraget. När dagen för föredraget kommer ser hon att Hugo Rask själv sitter i publiken, hänförd och inlyssnande. De samtalar kort och går tillsammans och äter middag. Hur oskyldigt som helst kan man tycka men händelsen är upptakten på en kärlekshistoria som på alla sätt och vis är precis lika omvälvande, omtumlande och skräckinjagande som alla kärleksrelationer till en början är. Men denna är något annat. För Ester är det början på en total förändring av hennes liv. Resan är varm, smärtsam och bitvis skamfylld, förhoppningsfull för att i nästa stund bli uppgiven och hopplös. Den som inte känner igen sig till åtminstone en del? Den har aldrig upplevt en stor kärlek, och definitivt aldrig olycklig sådan.

Det här gillar jag med boken: Precis som egentligen alla andra som någonsin recenserat den här boken så blir jag hänförd av språket. Det är inte ett språk som vi är vana vid, det är ett språk som hör hemma i Hjalmar Söderbergs tid. Om ni som jag läst Den allvarsamma leken kommer ni att känna er hemma. Jag tycker också om beskrivningarna av de känslor som drar fram genom Ester. De är rättframma, sakliga och osentimentala på ett genomträngande sätt. De ligger kvar inom mig långt efter att jag läst klart boken.

Det här gillar jag inte: Hugo Rask. Men det är väl också meningen. Han är en riktig slamkrypare som får mig att inse att det finns så många som, kanske omedvetet om det själva, använder andras ovillkorliga kärlek för att höja sitt eget självförtroende. Som behöver och lever på andras uppskattning som ett slags livselixir för sin egen överlevnad. Och det är inte bara män det handlar om. Tvärtom är det ett drag som jag tror kvinnor i allra högsta grad bär. Jag gillar inte heller igenkänningsfaktorn. Men vem gör det när det handlar om skamfyllda insikter om hur man är eller har varit som person. Jag har varit Ester, det har jag. Iallafall till del. Det har vi nog alla.

Boken är läsvärd även om jag tror att den med största sannolikhet kommer att tilltala kvinnor mer än män. Att den fått August-priset är föga förvånande. Det är stor litteratur. Oavsett om ämnet vad ämnet hade varit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar