torsdag 30 april 2015

föräldralös


För att döva smärtan möblerar jag om, slänger skräp, vill tatuera mig, supa mig full och klippa av håret med en trubbig sax från kökslådan. Jag gör femhundra situps och nyper mig själv hårt för att känna att jag har levande delar i kroppen. Jag dricker fyrahundra koppar kaffe och googlar ordet efterlevandeskydd åtta gånger fler än jag borde. Jag hör ingen fågelsång och jag förstår inte längre engelska utan svensk text. 

Döden är en jävla egoist. Den tar alla mina tårar och när de är slut lämnar den mig kvar med en mättnad som består av sorgsenhet och en känsla av oövervinnerlig tomhet. Den har stulit mina ord. Den har stulit min tillit och min identitet, min kompass och förankring på jorden. Min och mina syskons värld har förändrats för evigt. Och det finns inget snabbkommando eller trösterikt ord i hela världen som kan ändra på det.

Smärtan är över för både min pappa och min mamma. För mig har den bara börjat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar