onsdag 8 juli 2015

i min bokhylla #13

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

Linda Olsson är en sån där författarinna som skriver de böcker jag mest av allt önskar att jag skrivit själv. Jag älskar henne ton, hennes språk och takten som orden har när de dansar över sidorna. Hennes ord känns ofta högt upp i bröstet, får hjärtat att fladdra eller bildar en klump som är svår att svälja. Det finns en igenkänningsfaktor i hennes böcker som jag har svårt att sätta fingret på men som känns desto mer när man läser. I skymningen sjunger koltrasten är den senaste av hennes böcker som kommit ut på pocket.

Boken handlar om: Otto, Elisabeth och den unge serietecknaren Elias. Alla bor i samma trappuppgång men när boken börjar har varken Otto eller Elias någonsin sett kvinnan, Elisabeth, som bor på våningen mellan dem. Hon varken syns eller hörs. Av en händelse så råkar ett paket som ska till Elisabeth komma till Elias och han får därför anledning att knacka på. Men ingen svarar eller öppnar. Det får Elias att börja fundera på vem kvinnan egentligen är och han väver in henne i sina serier, där han kallar henne Koltrasten. Vad han inte vet är att på andra sidan dörren finns Elisabeth, hela tiden. För rädd för omvärlden för att våga öppna. Men genom böckerna hittar de ett sätt att kommunicera och det hela leder så småningom att Otto som är änkeman, Elisabeth som vågar kliva ur sitt skal och Elias, som bär på en annan hemlighet, börjar umgås som nära vänner och deras livshistorier kommer ut i ljuset.

Det här tyckte jag om: Alla Linda Olssons böcker flyter som rinnande vatten när jag läser dem. Det finns inget motstånd i orden och sidorna vänds nästan av sig själva. Porträttet av Elisabeth är otroligt vackert och känslofyllt. Jag får liksom aldrig grepp om henne riktigt men ändå känns det som om jag känner henne när boken är slut. Vänskapen som skildras mellan de tre är också något som jag bär med mig hela vägen genom boken och ut på andra sidan.

Det här tyckte jag mindre om: Jag förstår inte riktigt slutet. När jag läst klart ville jag ringa Linda Olsson och fråga. Kanske är det bara jag, att jag var så inne i den att jag helt enkelt inte fattat var det var på väg? Nåja, en vacker dag kanske det går upp ett ljus...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar