tisdag 1 mars 2016

I min bokhylla #17

Djupa Ro av Lisa Bjärbo

Böcker har generellt sätt ganska stor inverkan på mig. Jag lever mig ofta in i dem när jag läser, känner mig till och med ibland som en del av historien eller som en av karaktärerna. Djupa Ro är helt klart en av få böcker jag känner så för. Den är otäckt nära, jag har svårt att sluta tänka på den när jag lägger den ifrån mig och jag kommer på mig själv att tänka på David, Tove, Jonathan och de andra när jag sitter på jobbet, står i kön på ICA. 

Det är helt klart en av de absolut bästa böcker jag har läst.

Djupa Ro handlar om: De fyra vännerna David, Tove, Ludde och Paula som alla får det ofattbara beskedet att deras vän Jonathan, är död. Det är mitt i sommaren och Jonathan har  drunknat, hans kropp har blivit hittad livlös under bryggan vid Djupa Ro. De återvänder till den småländska, ganska sömniga orten Ingelstad för att gå på Jonathans begravning och för att kanske nysta i vad som egentligen hänt. Efter några dagar inser de att det trots att de varit så nära vänner och ägnat halva sin uppväxt åt att spela fotboll, hänga på badplatsen och sett varandra hångla, bli kära, vara ledsna och glada funnits saker som de aldrig berättat för varandra. Saker som får allt att ställas på sin spets och kanske förändrar sättet de ser på varandra för alltid.

Så här känner jag: Herregud. Igenkänningsfaktorn är så hög att jag nästan mår illa när jag lever mig in i Davids karaktär och ser allt som händer genom hans ögon. Jag har aldrig varit med om att en av mina närmaste vänner dött men känslan är oerhört påtaglig att det förmodligen skulle vara precis exakt så här om det drabbade mig och dem jag hängde med när jag var yngre. Att man har en bild av hur allt var, hur människor var och är och agerar. Att man tror att man känner dem utan och innan men sedan, när man återvänder till platsen som alla känner så inser man att man är mer främlingar för varandra än man någonsin vågat tro.

Det här har jag svårt att fatta: varför Lisa Bjärbos bok inte blivit nominerad till fler priser. Det här är i min mening ett mästerverk av en klass som vi sällan ser inom svensk litteratur. Den slår Augustvinnande Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande med hästlängder, skåpar ut vilken klassiker som helst. Det här är en bok som alla bör läsa som anser sig intresserade av litteratur. Inklusive alla andra också för den delen.

Jag hoppas få läsa mer av Bjärbo som håller denna klass i framtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar