söndag 29 maj 2016

Kära mamma


Kära mamma,

om du hade fått vara här bara för en enda dag till skulle jag aldrig sluta att krama dig. Vi hade suttit tillsammans och pratat om allt som hänt sedan du försvann ur mitt liv, så plötsligt och så tvärt. Det finns så mycket som jag vill säga och det är konstigt, jag vet, men nästan varje dag får jag hejda impulsen att vilja ringa dig och berätta vad som just har hänt, att näsduksträdet i Slottsparken blommar, att Olivia klarat ett matteprov galant eller att Elin klarat ännu en tenta. Ditt telefonnummer finns fortfarande kvar i min mobil. Ibland fantiserar jag om att trycka på den gröna luren, och kanske, bara kanske finns din röst kvar på andra sidan som ett bevarat röstprov i ett livets arkiv. Men sen vaknar realisten i mig. Fyra år har snart gått.

Älskade mamma, de sista ord du sa till mig var att jag äntligen lät glad igen efter en lång period av mörker, att du blev glad för att jag lät så glad. Och jag svarade ja. Och att jag skulle berätta varför när vi sågs två dagar senare. Vi sågs redan dagen därpå.

Men då hade du redan gått. Bara din kropp fanns kvar. Allt annat hade redan tystnat.

Kära mamma, om du var här bara för en stund skulle jag be dig att sitta med mig. Lyssna till fåglarna och prata en stund. Jag skulle säga att jag själv är den mamma jag är till mina barn tack vare dig. Du lärde mig det. Utan att egentligen säga ett enda ord.

Så tack, lilla mamma, för allting du gav under en så lång tid av mitt liv. Jag hoppas att du blir firad i din himmel idag, att du och pappa dricker kaffe på terrassen och löser korsord. Allt under syrener och doften av nysprungen honungsros.

Och att du vet hur mycket jag saknar och älskar dig.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar